Penumbra Collection
Penumbra Collection innehåller de tre svenskutvecklade skräckspelen Overture, Black Plague och Requiem. Det första spelet i serien, Overture, släpptes redan i början på 2007 och så här nästan två år senare har två spel tillkommit och avslutat historien som tog sin början i Overture.
Innan detta hade jag aldrig spelat något Penumbra spel och knappt sett något från dem. Så jag var egentligen helt ovetandes kring vad jag skulle få komma att uppleva den närmsta tiden. Penumbra Collection har satt sina spår i min hjärtrytm. För är det något denna samlingsbox gör, så är det att förmedla de genuina känslorna av skräck, ångest och panik på ett nästan overkligt realistiskt sätt. Jag har då aldrig fått så stora klumpar i halsen bara av att trycka på continue.
Första gången jag drog igång spelet klarade jag inte av att spela mer än runt 20 minuter. Jag drabbades av en så stark och obekväm känsla av ångest att jag helt enkelt var tvungen att göra något annat ett tag. Efter två dagar, spelandes på det här viset, släppte mina hämningar något och det blev en aning lättare att ta på sig det tunga jobbet att spela igenom.
Du spelar som Philip, en faderlös man. Trodde han ja! I början av Overture har han fått ett brev från sin ”döde” far. Han beger sig till Grönland för att ta reda på vem, eller vad som har skickat brevet. Väl på Grönland hamnar han mitt i en snöstorm och går vilse i det ogästvänliga landskapet. Just på branten av att frysa ihjäl hittar han en lucka i marken. Men den är täckt av is och på så sätt går den inte att öppna.
Det är här pusselbitarna kommer in. Just det, spelen är fyllda utav intressant pussellösande. Några meter från luckan hittar jag några stenar. Jag plockar upp en och beger mig tillbaka till luckan. Genom att trycka in musknappen håller jag ett stadigt grepp kring stenen och genom att dra musen bak och fram svingar jag stenen mot isen som ger efter. Nu kan jag skruva upp luckan genom att hålla in musknappen och rotera på hjulet.
Jag kommer ner i ett bäcksvart mörker och jag verkar befinna mig i någon slags gruva. Lyckligtvis har jag med mig en ficklampa som jag hittade på båten på väg mot Grönland. Jag ser mig omkring och ser en dörr. Men den är låst. Efter lite pussellösande hittar jag en väg kring problemet och kommer ännu längre in i gruvan som visar sig vara något utav ett underjordisk militärkomplex från andra världskriget. Hade jag kunnat vända tillbaka i det här läget och fortsätta spelet på ett annat sätt, hade jag garanterat gjort det. För de kommande upplevelserna har verkligen satt sina spår. Tänk dig hundar med lysande ögon, spindlar stora som bildäck, män som ser ut att vara från yttre rymden och du vet vad jag talar om.
Svenska Frictional Games, som utvecklat spelet, har kanske inte lyckats producera den snyggaste grafiken. Men det gör inget, användandet utav ljus och mörker döljer vissa av skavankerna och bidrar tillsammans med ljudet till att jag inte bryr mig särskilt. Jag är tillräckligt upptagen med att inte slås utav plötsligt hjärtstillestånd.
De gånger jag har tillgång till ljus är jag något gladare. Jag ser bättre vad jag gör, men det är nödvändigtvis inte alltid positivt. Ibland blundar jag hellre för vad som finns. De monstruösa tingen reagerar dessutom på omgivningen och som du kanske förstår syns du ganska bra om du kommer med en ficklampa. Nej, du vill inte bli upptäckt.
Det som ger spelet sin charm är de, oftast, eminenta pusseluppgifterna du får, kontrollen du har för att lösa dessa och fysikmotorn som sköter allt snyggt. Som jag beskrev tidigare har man på ett sätt gjort att musen känns lite som en Wiimote. Du svingar nämligen dina vapen fram och tillbaka genom att göra det samma med musen. För att öppna en dörr trycker du in knappen och skjuter långsamt dörren framåt. Ja, du gissade rätt, det är inte roligt att öppna dörrar.
Ibland, speciellt i kamper om livet, är det ganska dålig respons i kontrollen. Jag kan inte utsäga om det är ett medvetet val eller inte. För du tänker i vilket fall till två gånger innan du rusar rakt på något ogästvänligt, som det mesta nere i bunkern faktiskt är.
De tre spelen är ganska lika varandra även om det har sina direkta skillnader. Utan att avslöja för mycket kan jag väl sammanfatta det kort som att Overture handlar om att försöka få någon slags kontroll över situtationen man hamnat i där du hela tiden känner en påtryckande känsla av isolation. Black Plague är liknande, men samtidigt slåss Philip mot sig själv för att inte helt drabbas utav galenskap och den psykologiska skräcken är påtaglig. I Requiem, som egentligen ska räknas som en expansion till Black Plague, är galenskapen ett faktum och Philip måste verkligen kämpa för att inte falla ner i totalt mörker där hans största fiende, är han själv.
Penumbra Collection kan vara den absolut bästa samlingsboxen för skräckfantaster. Har du ett svagt hjärta kanske du ska tänka till lite först. Det här är skräckgenren på sin absoluta topp och priset på under 200 kr gör det garanterat till det mest prisvärda. Visst det var ett tag sedan spelen släpptes och rent tekniskt är de kanske något gamla. Men upplevelserna som spelen ger blir aldrig undermåliga, så gör dig beredd på att få hålla någon i handen och glöm inte att köpa lite vuxenblöjor.
nmhbm
21:10 - 15 februari 2009Trevlig text!
Vart även skapligt sugen på att spela igenom serien i fråga vill jag lova